Dialekt är en sak i hela språkkonkarongen. Vanligen är det något som andra tycker låter jätteroligt (dumt, fult, konstigt, fint) men själv hör man inte hur man låter. En kollega brukade beställa ett ord av mig. Säg det där som är motsatsen till ”vacker”, bad han. Och jag sa ”ful” med ett lätt j-förslag före u och som kommer sig av en diftongering – man kan tänka sig ordet stavat ”feul”. Det här kan man höra i bl a gotländska och östgötska.
Men allt uttal som skiljer sig åt är inte dialekt. Ibland är det sociolekt och rör sig ofta om pyttesmå skillnader. En egenhittad är vad folk i olika sociala skikt kallar en släkting som heter Gustav. Hos pöbeln hörs ett v, men hos andra kan man höra ett f. Även om Gustav själv stavar med v, alltså. Ett annat sociolektiskt uttal, även om detta också blaskas ut genom de snabba ”sociala” medierna, har ordet kaviar. I min ungdom kunde man i alla fall höra folk skilja på den kaviar i tub man bredde på macka och den som bättre bemedlade betalade ett skyhögt pris för.
 |
| Allt är inte kaviar som ser ut så. Den här är gjord av algextrakt |
Ett lustigt (tycker jag) uttal är ”rörmockare” för det som heter (tycker jag) rörmokare med långt o. Letar man i etymologin hamnar man i etymolodyn (ett något krystat skämt), för ordet mocka kan både hänföras till ett tungt arbete, som t ex ”mocka”, vilket man gör i ladugården där man bl a avlägsnar komockor.
Tänker hänga fast vid min ”rörmokare”, även om det kanske också är ett sociolektuttal.
Å andra sidan hade jag en släkting som envisades med att säga kavier, det lät kavijär, med betoning på första stavelsen och långt a.
