söndag 29 mars 2020

Man snubblar på statsepidemiologen och folkhälsomyndigheten

"Hippopotomonstrosesquipedaliofobi". Man hittar ordet med olika stavningar beroende på språk (”fobi” på engelska skrivs ”phobia”, t ex). Det lär betyda ”fobi för långa ord”, vilket är något lättare att säga. Konstruktionen är nog att betrakta som verk av en skojpropp och det har en släkting i ordet för ”hicka” som vi roade oss med i barndomen (reservation för feluppfattade delar): "hyponeuroakustiska diagfragmakontravibrationer".

Senare i livet stötte jag på ”ålderdomshemsföreståndareutbildning”. När långa ord kommer på tal brukar "Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch" också vara något som dyker upp. Det är namnet på en ort i Wales och betyder ”Den Heliga Marias kyrka i den vita hasselns dal nära den strida vattenvirveln vid helgon Tysilio av den röda grottans kyrka".

Och var i herrans namn kommer nu detta frossande i långa ord och namn ifrån, undrar kanske någon. Jo, från det faktum att ett par ord, inte extremt långa, men ändå, varit tvungna att uttalas ofta av personer i medierna. Sju stavelser borde inte ställa till problem. Ordet ”coronarelaterad” har sju stavelser och det kan man säga utan att blinka. Men ”folkhälsomyndigheten” och ”statsepidemiolog” är likaså sjustaviga, men så mycket som man hört folk snubbla på dessa! Och här kan man antagligen inte undanta sig själv, det är uppenbart, kan konstateras efter några försök.