Vi är alla imperfekta, sa prästen, och jag tänkte: Ja, jag kanske och ett antal till här inne, men dig som är så ung kan man inte kalla för kommande från igår.
Han talade förstås som många andra översatt engelska och menade att vi inte var perfekta. Tittar man i en engelsk-svensk ordbok översätts "imperfect" med "ofullkomlig, bristfällig" m fl ord i samma riktning. Ordet "imperfekt" som han sade det finns inte (än) i svenska.
Allt jag hörde var den grammatiska termen. Nu är den själv lite imperfekt eftersom den redan länge hetat preteritum på svenska (nja, latin, då). Eller ja, just nu vete tusan, såna här termer far kors och tvärs genom årtiondena.
Själv och som ung rättade jag lite näbbigt den som inte var van vid det nya ordet och sa "preterium". I själva verket var det inte så dumt av denne, förmodligen är ord på -ium vanligare än dem på -itum. Hoppas att ingen som gått latinlinjen eller latinkurser läser detta. De kan säga att jag har fel och få lust att vara näbbiga.
Högmässan fortsatte och nu sa prästen ”.. vi har fått vara tacksamma för allt du betytt”.
Och jag som redan innan hade problem med meningen ”tack för allt du betytt” som man ser/hör här och där. Det är samma sak med ”tack för att du finns”.
Vem tackar man? Och för vad – egentligen? Hur? Varför? Jag kan här skriva alla möjliga frågande ord samt sådana ord som ensamma kan utgöra svar på dessa frågor (citat ur min skolgrammatik från 1967 när den beskriver adverb) utan att bli klok på frasens innebörd.
Visst är det nåt dundervajsing? Och inte kommer det från engelska. För allt jag vet (for all I know).
