Ofta gäller det allvarliga händelser och folk beskriver sina känslor så gott de orkar och kan. Svaren verkar sällan räcka, för otåligt och obönhörligt upprepar journalister med emfas: ”Jamen hur KÄNNS det?”
Nyligen, det gällde en hemsk historia och det hade gått en tid sedan dess, yttrade reportern: "Hur påverkade detta dig där och då?". I vanlig ordning var inte svaret "bra" nog. Frågan upprepades: ”Hur påverkade det dig där och då” och jag började undra över varför några få och ytterst vanliga ord kan reta en radiolyssnare till vansinne.
Där och då.
Det går givetvis att följa upp såna här frågor. ”Hur har du påverkats i detalj under all tid som gått sedan händelsen?” och ”Hur tror du att den kommer att påverka dig i framtiden?
Det går givetvis att följa upp såna här frågor. ”Hur har du påverkats i detalj under all tid som gått sedan händelsen?” och ”Hur tror du att den kommer att påverka dig i framtiden?
Deltar vi i en pjäs där hungern efter snaskiga detaljer ("information") överskuggar det rent mänskliga? Vi verkar mer eller mindre, och kanske mot vår vilja, ryckas med i ett språkligt och bildmässigt lystet beteende.
Samtidigt beskriver sig människor gärna som empatiska och förstående. Dock verkar empatin mest vilja stå och gråta i folksamlingar bland tända ljus för det ena och det andra. 🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯
Sen åker bildbevisen av manifestationerna ut på såväl gamla som sociala medier så att välviljan och medmänsklighetsbeteendet kan ses av hela världen.
Samtidigt beskriver sig människor gärna som empatiska och förstående. Dock verkar empatin mest vilja stå och gråta i folksamlingar bland tända ljus för det ena och det andra. 🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯🕯
Sen åker bildbevisen av manifestationerna ut på såväl gamla som sociala medier så att välviljan och medmänsklighetsbeteendet kan ses av hela världen.
Jag syns, alltså finns jag.
