"Hördudu", säger en gammal kärv kamrat, "har du hört att 'ha det gott' som hejdå-fras blivit vanligare än 'ha det så bra'?”
Vi försökte minnas alla olika på-räls-hälsningar som funnits sedan den nordamerikanska vänligheten (????) vräkte in över landet som en stormvind.
I min barndom – vad sa vi när vi skildes åt? Jag minns inte, men troligen ”hej då” till jämnåriga och ”adjö” till äldre eller dem man kände mer respekt för än polarna.
Men inte sa vi till nån av dem vi träffade flera gånger i veckan/månaden att de skulle ”ha det så bra, ha en trevlig kväll/ helg/weekend/veckoslut etc, etc”.
Som jag minns var vi mer sparsamma med pladder. Det var inte så att vi var ointresserade eller illvilliga. Vi höll bara inte på.
Detsamma gäller hälsningar i brev och mejl. ”Med vänlig hälsning, mvh" eller "Kram" borde inte vara svårt, men det är ”sååå iiinte jag”, som dagens narcissister säger.
Själv skriver jag "Hälsningar" och mitt namn. Eller bara mitt namn.
Jag får en hel del "mvh" från vänner och släktingar (bli inte arga om ni läser detta, jag är aggressionshämmad!). Det känns konstigt för vi har ju inte gräddbakelseartade språkdekorationer för oss annars.
Vi kramades inte heller var gång vi möttes och skildes förr i världen. Det gjorde bara kärringar på Östermalm medan de kallade varann ”söta du”. Bli nu inte arga ni som är (eller gör som) kärringar på Östermalm, ni har säkert era skäl. Men jag har mina. Men måste också kramas hejhej ibland för att alla andra gör det.
En utländsk nära vän ropar ”BYEBYE!!! KISS YOU!!!” när vi skils åt. Jag låter henne hållas. Så säger de på språket som talas i hennes hemland. Men det blir inga kisses from me. Apropå det så finns en 70-talslåt som heter ”Save your kisses for me” med ”Brotherhood of Man”. Kolla youtubeklippet, om inte annat så för den fina koreografin i refrängen.
