Fler minnen från fornstora dar (mja, inte längre bort än sisådär 70-talet och dessförinnan) ska belysa finliret. Mina vänner, jag påminner om finliret.
Ni kanske inte saknar det jag och mina gamla kolleger saknar. Har man inte jobbat på ett korrektur och fått åthutningar beträffande sådant som kan verka vara småttigheter kanske man inte tänker på desamma lika intensivt.
En mycket vanlig rättelse vi utförde var att trycka dit bokstäver som skapade bestämd form av ett ord.
”Hootenanny Singers gick upp på scen”, kunde en reporter skriva, men se för det gjorde gruppen icke, den ”gick upp på scenen”.
Ingen ”cyklade ner till station” utan ”till stationen”.
Ingen ”startar maskin” i min skrivna värld, utan ”maskinen”.
För mitt inre öra hör jag en rejäl östgötsk dialekt säga något sådant. Ja, det kan säkert vara drösvis av dialekter som håller på och ”sätter på diskmaskin” eller ”hämtar telefon”. Säg det gärna, men skriv det inte, lyder ”rekommendation”.
Antagligen är fenomenet bara ett exempel på vanlig haplologi, men den som piskats till en äldre tids korrektstavning viker inte en tum. Man får säga som de som fick stryk i barndomen och ”inte mått illa” av det: ”Se: det blev ju folk av mig”!
(Nu vrider halva bloggläsekretsen på sig och mumlar sitt ”mja, mja, jag vet inte det, jag”)
