För den som var gravt vuxen redan innan den digitala revolutionen slog till är det intressant att jämföra då med nu. Särskilt om man arbetat med det skrivna och tryckta ordet.
Under halva mitt arbetsliv (”ge och ta” ett par år, säger svensken som felaktigt översatt ”give or take”, det blir ju "ge eller ta" om de nu prompt ska ägna sig åt detta oskick) satt kolleger och knackade på skrivmaskiner. Dessa blev efterhand alltmer tystgående (maskinerna, alltså) och började kunna göra konster, men den stora förvandlingen skedde naturligtvis när DATORN fick sitt genombrott.
Vi som arbetade på ett korrektur (och snart skulle ersättas med urkassa stavningsprogram) såg att många plötsligt inte verkade kunna skilja "sett" från "sätt" eller "måtto" från "motto".
Det tycktes märkligt att en grupp journalister som tidigare varit bra på att skriva och stava skulle drabbas av detta. Men med åren och eget allt flitigare skrivande på en dators tangentbord har jag konstaterat att det där blir en annan typ av – ja, hantering, kan man kalla det, än när man hamrade på en gammal Halda och då och då tittade upp på sin text.
Skrivandet på ett sånt här tangentbord – som jag just trakterar, och det så frenetiskt att jag måste fylla i tangenternas bokstäver med gammal Tipp-Ex eller vitt nagellack ("nagellacket" i bestämd form, se inlägg i förrförrgår) – blir snabbare, på nåt underligt vänster.
Min teori är att man hör ljudet inne i skallen, skrivsättet är mer "flytande" och därför kan e åka ut i stavningen i stället för ä, o i stället för å eller tvärtom.
Av just dessa felstavningar får jag inte raptus, ty jag förstår hur de uppstår (d v s gör samma misstag själv).
Män endå – rett ska ägäntligän vara rett.
