Det var alltså en av alla oräkneliga gånger man tvingats ge sig i kast med grammatik. I kurslitteraturen ingick en riktigt fiffig bok som heter Deskriptiv svensk grammatik. Det tog ett bra tag att lära sig läsa och slå upp i den, men den har under åren blivit lite av en bibel. Deskriptiv betyder ju beskrivande, den beskriver språket, i det här fallet svenska. De flesta grammatikor äldre personer tvingats stoppa näsan i är nog vanligen preskriptiva, de föreskriver och är, säger man nog, i högre grad normerande.
Utan insikter i de stora grammatiska strider som förekommit törs man nog förenkla de här varianterna till ett ”vi låter folk bestämma hur de pratar och sen berättar vi det” och ”prata som vi har bestämt annars får du se på andra bullar”.
Och där ligger man som ett annat mähä och skvalpar mittemellan (kan också skrivas mitt emellan, säger SAOL. Men vem bryr sig om Svenska Akademien i dessa dagar?) dessa regelsystem. Men så hamnar jag mitt i Sara Gustafsons uppsats i pedagogik där hon med hänvisning till några nyare grammatikböcker skriver:
Boström och Josefsson (2006, s. 10-20) har delat in grammatiken i fyra innebörder som de kallar ”Den inre grammatiken – alla kan den”, ”Deskriptiv grammatik – att beskriva ett språk”, ”Normativ grammatik – att värdera ett språk” samt ”Förklarande grammatik – att förklara ett språk”. Lundin (2009, s. 22) kallar innebörderna för ”en känsla för språk”, ”en beskrivning av ett språksystem”, ”ett regelverk” samt ”ett mönster eller en struktur”.
En känsla, beskrivning, ett regelverk och en struktur – är inte detta vad man är ute efter beträffande grammatikens väsen? Och kanske hela existensens? Jag vänder mig till Kierkegaard som säger: ”Människorna tycks inte ha fått språket för att dölja sina tankar, utan för att dölja att de inga tankar har.”
Haha, hädanefter ska det bli mindre av döljande verksamhet.
