Så här: På ett tidningskorrektur (och motsvarande ställen hos tidskrifter, på förlag etc) fanns strikta ramar för språket. ”Strikt” är, för kännedom, här inte avsett som ett dåligt ord!
Vitsen med arbetet var att språket skulle bli så bra som möjligt. Och vad var då ”så bra som möjligt”? Förståelsen var förstås viktigast. Beträffande det språk som lärdes ut i skolan, användes i medievärlden och överallt där man meddelade sig, fanns ett slags konsensus, ett samförstånd om hur ett skapligt språk lät och skrevs. På så vis gjordes det möjligt för alla att ta del av ett ”gemensamt” språk, vilket ytterligare kunde jämna ut de klassklyftor som fanns.
Tja, ”fanns” är fel tempus, dessa klyftor håller åter på att fördjupas när det inte finns ett större övergripande – ”samhälleligt”, kan man vilja skriva – ansvar för språket.
Det finns två tydliga tendenser i dag hos dem som borde vara språkansvariga. En en av dessa – den mest lättförklarliga – är att ta in så mycket engelskt som går. De ansvariga talar framför allt om att lånord (av diverse slag) inte ställer till några problem för ett språk, snarare berikar det svenskan (i det här fallet).
I den bästa av världar låter det självklart eller, om vi tar det på engelska, ”more is more”. Men nu tycks det som om en hel del av dessa lån vid sin framfart tränger ut flera inhemska synonymer och då blir ju språket fattigare: ”More is less”.
Och vad som är värre: det tycks undgå de språkansvariga att vi börjat tala en översatt engelska. Det gäller inte enbart de idiomatiska uttrycken, hela syntaxen verkar rubbad. Tycks det mig. Och det är där vi är nu. Ja, vad var det där senaste, t ex? Översatte jag helt enkelt ”and that’s where we are right now”? Man behöver inte bada i engelska för att bli sig osäker på vilket språk man egentligen talar. Och dessutom är det lätt att få en känsla av att det dessutom är nån slags slafsengelska man översätter. Vad vet man? Eller "vad vet en?" som nutidssvensken säger.
I morgon den andra och konstigare tendensen.
