Finns det bara två protesttanter i det här j-a landet?

Ointresset inför språkets nednötning är oerhört stort och lika oerhört förvånande. Bland språkvetare råder i stället en märklig konsensus: det här är bara en naturlig konsekvens av teknik och rådande – ja, vad fanken vet jag – ideal? Har bara stött på en enda – den enda? – (förutom undertecknad) som förstår allvaret i situationen. Birgit Häggkvist, tidigare nämnd i bloggen, har till stora delar skrivit en mycket klarsynt bok, ”Välkommen och please com in”. Med ”till stora delar” menas att budskapet i sin kärna är lysande men att texten emellanåt kan vara lite snårig att ta sig igenom.

En förhoppning vore att denna bok användes på journalistutbildningar och universitet, institutioner över huvud taget där människor undervisas i bästa möjliga svenska. Boken skulle också ge svensktalande en chans att få en samlad bild av vad som snart gått förlorat på grund av den skrämmande låt-gå-mentaliteten.

Citatet:

Hur kommer det sej att i ett samhälle som det svenska, där yttrandefrihet annars är en självklarhet, all offentlig debatt i frågan om modersmålets anglisering lyser med sin frånvaro? Att just de som borde initiera den debatten istället använder sin position för att tysta varje ansats till en sådan lika effektivt som om det gällde regimkritiska åsiktsyttringar i en totalitär stat?