Så skedde häromdagen med ordet adressera (se förrförra inlägget), där en språkexpert (radio) tog upp betydelser från 1600-talet och framåt. Detta sker vanligen om ordet ifråga nyligen lånats in från engelska. Så är fallet med ”address” som på engelska också har den svenska gamla betydelsen. För inte länge sen användes ordet på svenska nästan uteslutande om att skriva adress på kuvert.
Det finns många exempel: engelska ”meant” blir oftast ”menad” när ”avsedd” är bättre. "Cancel" har under lång tid hetata ”upphäva, anullera”, kanske t o m ”slänga, strunta i”. Men i SAOB finns belägg som går hundratals år bakåt: då kör vi med cancellera!
Sbråkmakaren är den första att hälsa gamla ord välkomna, men önskar att det funnes en gräns. På mitt gamla korrekturjobb arbetade vi med ett språk som, nu gissar jag, kunde sträcka sig 70-80 år bakåt, däremot inte flera hundra.
Avsikten – inte utsagd, men den framstår klart nu – var att försöka få till ett så gemensamt språk som möjligt för de levande. Språket har givetvis moderniserats sedan de tider jag talar om (70-80-tal) och ska funka för de NU levande.
På så vis förändras och dras språket (javisst är det en förenklad bild, men förstå tanken!) med och av tiden som fungerar som ett lok. Att då – förutom ett stort inflytande från ett annat språk – haka på samtliga svenska ordbetydelser från tiden för Gutenberg, typ, gör språket svårarbetat. Tåget blir långt och otympligt, för att fortsätta tut-tut-metaforen.
Och detta i en tid när det gäller att förstå nya aktörer på scenen (jag skämtar: menar ”grupper med nytt språk”) som it-, PR- och diverse mediefolk. Sen har vi det eviga problemet med kommunikation mellan gammal och ung, utbildad och outbildad.
En språklig norm istället för en språklig storm, det vore nåt att önska i julklapp!
