I ett radioprogram om språk undrade en lyssnare – liksom undertecknad – varför man sedan en tid adresserar mer än de nämnda kuverten. Experten läste ur SO och där står att adressera betyder: ”1) förse med adress 2) särskilt rikta sig till ngn, i samband med ett anförande e.d. 3) ta itu med och försöka lösa” (ett problem). Inte nog med det, man anger även när ordet i den speciella betydelsen är belagt första gången. Då får man för 1) 1657, för 2) 1779 och för 3) 1994.
Jag riktar mig till (”adresserar”) SAOL, som har med ordet i den tredje betydelsen första gången 2015.
Längelänge har vi alltså haft ordet med innebörden ”rikta/vända sig till någon”. De olika adresseringarna är ganska förvillande – förutom den betydligt enklare kuvertadresseringen.
Ska adressera nu också plankas från den vanliga engelska användningen – ”adressera problemet” – får vi ytterligare ett ord för "gripa sig , ta itu med, lösa, fixa" och allt annat man kan tänkas säga.
Ska adressera nu också plankas från den vanliga engelska användningen – ”adressera problemet” – får vi ytterligare ett ord för "gripa sig , ta itu med, lösa, fixa" och allt annat man kan tänkas säga.
Måste verkligen Svenska Akademien ta in vartenda ett av de här modebetonade uttrycken när svenskan redan har fullt av användbara synonymer? Och kan ingen med lite pondus inom språkvård/forskning någon liten gång ha en avvikande åsikt?
För en som aldrig ger vare sig sig eller upp finns oändligt mycket att tala vidare om.
* Förvanskat citat: Shakespeare lät Richard III i pjäsen med samma namn utropa något liknande, även han genomstungen av desperation.
