Utanför bibeln är det inte lika lätt med antingen/eller, ja/nej, svart eller vitt. Även om man riskerar att bli kallad fegis. Tänker ännu på det som gårdagens sbråkepistel handlade om: den Kända Akademin – apropå svart och vitt, alltså.
Man kan blicka något decennium bakåt, till för femton-tjugo år sisådär. Nej, förresten, ännu längre bakåt först, flera decennier. Då fanns personer som intresserade sig för kultur, eller ”finkultur” som andra kallade det. Den nämnda akademin var inget som ”vanligt” folk brydde sig om. Men sen spelade den dåvarande ständige (hoppsan: dåvarande ständige???) sekreteraren dragspel i ett kaféprogram och började nu sin resa mot att bli populärt kramdjur.
Hos stora delar av befolkningen ökade böjelsen för "kultur". Detsamma gällde intresset för den där akademin och det blev, bland många andra yttringar, jätteintressant vad man åt i Blå salen i Stockholms stadshus den 10 december varje år. Förskolor och äldreboenden med självaktning lät sina adepter och boende klä upp sig för att härma denna nu så folkliga akademi. Och så en dag: puts väck! Runt hela baletten (ja, akademin alltså) råder närmast beröringsskräck.
Var snäll och läs INGET annat in i dessa rader än sbråkmakarens försök till historisk resumé:
1) Ujujuj, akademin, så fiiint det kan vara, då (hånfullt flin)!
2) Ooooh, tänk om man finge sitta med när alla dessa genier möts (längtande flin)
3) Men fy f-n, vilka kräk, skiten borde lösas upp (vredgad nuna)!
Visst är det lärorikt att se hur snabbt det går uppåt och nedåt för riken, ekonomiska/politiska system och institutioner som den här akademin? Varje individ får också med ens upp ögonen för det enda rätta. Eller bör man säga det ”senaste” rätta?
*Egenhändigt hopsnickrat efter T Danielssons Eftertanke, 1974
