Då går vi vidare. Jo, en sak till: avsikten är inte att vara hätsk och avog mot dem som arbetar med språkjox. Det låter oundvikligen så, men jag känner inte dessa språkforskare och -vårdare personligen. Det går att på goda grunder tro att de är som folk är mest: trevliga, otrevliga, skojproppar, skittråkiga.
Nåväl, en av dessa fick frågan (i ett annat program än det som enbart handlar om språk) om huruvida man kan säga ”dyra priser”.
I den frågan drillades jag i unga år: Priserna är inte billiga eller dyra, de är låga eller höga, sa språknormen. Det lät helt riktigt, ansåg också andra korrekturläsare fram till nyligen och korrigerade uttrycket.
Nu sa just denna språkvårdare: ”Dyra priser, nä det är väl ok, det är väl ingen som inte förstår vad dyra priser betyder, tänker jag.” .Nä, det är sant, det finns nog ingen som inte förstår vad som avses. Men gäller det att ha koll på när radiolyssnare plötsligt inte förstår och då göra sig till talesman för den gruppen. Hur ser den ut? Består den av barn eller gamla, dyslektiker eller invandrare? Det vore riktigt bra om medierna använde ett språk där riktlinjerna vore så entydiga som möjligt: Så här säger vi på svenska.
Programvärdarna tog även upp frågan om den uttjatade var-vart-distinktionen. I det fallet sa språkvårdaren att det är en accepterad talspråksvariant att byta dem mot varann. Alla accepterade talspråksvarianter är väl onödigt att ta upp i radio, kan man tycka. Jag ramlar inte av stolen för att man på vissa platser säger, t ex, ”var någerst” och menar ”var nånstans”.
Förstår läsaren poängen, eller ska jag ta om det kanske?
Om man använder en skapligt standardiserad svenska (färgad av diverse dialektala ljud, givetvis) i medier (och vissa andra samhällsinstitutioner) så kan hela landet förstå och de som har problem med språket kan lära sig.
Nu tar petimätern/språkfascisten kaffepaus. 👿
