"Kränka" är ett transitivt verb där ett objekt ska utsättas för denna skändliga handling, man kränker alltså "någon" eller "något".
Det känns lite kymigt när språket börjar glida på ett sätt man inte känner till. Läser i bladet om några unga som vill få andra att ”sluta kränka”. Föreställ dig meningen ”Han kränkte”. Eller ”Hon mobbade”. Det är förstås illa som det är, men visst brukar även upplysningen vem/vad som kränktes eller mobbades sägas ut.
Om språket säger jag som korpen i Edgar Allan Poes dikt: Förbi, förbi!
Och fortsätter, tagen av stundens allvar, att läsa om de bålda unga. Tidningsartikeln om dem har rubriken ”De vill skärpa tonen på nätet”. Och så sitter man där kluven igen. Är det skärpa tonen på nätet de vill? Den är ju redan så skarp och det är ju det ungdomarna påtalar. Det är ju mildra tonen på nätet de vill. Så här kan för sjutton inte nyheter behandlas?
Hur ska det gå för barnen? Ska de förstå vad de säger till varann? Och hur ska det gå för de äldre som lärt sig innehåll i ord och meningar som ofta visar sig ha den motsatta betydelsen?
Språket i sig självt och allt som ryms däri, ska det endast övergå att bli till skuggors feeri? (Hoppsan, där blev man påverkad av en 173 år gammal dikt, så det kan bli om inte haspeln är i.)
