”Vi låter artister tonsätta dikter de får välja!”
Det har ju aldrig gjorts förr. (Morr.)
En ung artist läser upp de nämnda raderna (bloggen i går) ur ”Dagen svalnar...” för att sen utbrista: ”Fy va? Jävla starkt, asså”. Artisten får sällskap av några kamrater och berättar sedan för tv-kameran att ”de här tjejerna är mina pelare” (engelska ”pillar” betyder visserligen ”pelare”, men om människor har man brukat säga ”stöttepelare”). Och tillägger ”det känns kul att föra vidare fanan som Edith tände”.
Läsaren ombeds att förstå: Denna ilskna åldring är inte ute efter enstaka barn av sin tid. Detta är det språk de lärt sig och vem som ska klandras för det vete stjärnorna!
Men det är inte befrämjande för ens humör att höra ens världsbild dras i skiten om och om igen. Dagligen och stundligen. (Morr, morr och morr.)
Man vet inte hur lång tid det tar innan man sitter och ler och lallar (se gårdagsinläggets början) på sin yttersta ålderdom – om man nu kommer dit.
Det känns dock som om man får hjälp att komma fram fortare.
