Ilskna kollegan (förra inlägget) hade även galla att spy över ”modeuttrycket ’pepp’. Vete fan vad det betyder", skrev han. "Eller ’vete i katten’ som det stod i tidningen häromdan”.
Startar man efterforskningar (såna som bedrivs här vid sbråkinstitutet) finner man ett antal vilsna själar som skriver antingen ”det veti katten, det vet i katten” eller ”det vete i katten”. För så går det när man inte har verbens tre utsägesätt (modus) klart för sig och inte kan identifiera konjunktiv som uttrycker (och här kommer något av det lilla som stannat i skallen sedan skolåldern) något ”önskat, tänkt eller ovisst”.
Någon enstaka konjunktiv fladdrar ännu med svag låga i svenskens språk: ”vore, finge, ginge”. Men bortsett från vad man själv och några andra relikter ännu får ur sig är nog, vid närmare eftertanke, ”vore” den enda kvarvarande konjunktiven.
Ja, och så finns några uttryck med konjunktiven intakt, om än likstel. Dit hör ”vete fan, vete katten, vete tusan”. Där är alltså formen ”vete” konjunktiv av verbet "veta".
Det här kan man läsa om hos Falkblick-Anna. Hon har en trevlig språkblogg som dessutom har lite att säga om vetekatter: http://www.falkblick.se/2018/03/varfor-sager-man-det-vete-katten.html
Däremot en liten varning för Google som – givetvis – kan spela en spratt. När jag sökte efter ”det vete i katten” så frågade sökmotorn ”Menade du ’det vet i katten’?”
