Men just det har blivit en samtidssjuka: även i enklaste resonemang måste alla vinklar beaktas samtidigt. I medierna hinner inte folk säga flaska förrän journalister tillägger att det givetvis även finns andra slags förvaringskärl. Eller min favorit som förtjänar att upprepas: I ett diskussionsprogram var någon arg på försvaret och reportern sa att ”nu är ju inte försvaret här och kan försvara sig”!
Gemene man måste vakta sin tunga för att inte trampa NÅGON på tårna. Det är lätt att bli betraktad som snobb, elitist, folkföraktare – det finns säker fler fula ord många vill använda. Jag hörde exempelvis en man säga angående ett konstverk: ”det kanske är lite elitistiskt av mig men jag har sett en liknande skulptur på ”The Met” i New York. Han var inte ironisk.
Den tendensen är skrämmande. Inte bara medier utan även ”vanligt” folk känner sig alltså tvingade att förklara sig på ytterst krampaktiga sätt för att inte såra allmänna meningen. Med tanke på undertecknads AI-rädsla är bäst att säga: ”Nu är ju inte AI här och kan försvara sig”.
Som herrarna Tegmark och Danielsson anser är det lätt att tänka sig att även om vi inte dagarna i ända ser på kändisar eller vanligt folk som tävlar och dejtar och flabbar, sveps vi med av distraktionstromber vad vi än gör. Tegmark drar sig inte för drastiska yttranden: ”AI-underhållningen kan bli som en drog, så förförisk att vi tappar kämpaglöden och försvinner inom ett fåtal generationer, utan särskilt mycket till protest”, säger han.
Hela denna tid skräms. Även bortanför krig och klimatkris.
