En av gårdagsinläggets sista meningar löd: ”Det mesta i tal- och skriftväg är fajn, säger dom, vilket känns sorgset.” Den ska gås igenom, konstig som den är. För det första ”fajn”. Det är givetvis en försvenskad variant av engelska ”fine”.
Så kan man skriva på sitt privatpersonliga språk, vilket undertecknad ofta gör. Om texten vore avsedd för en tidning eller riktas mot annat allmänt håll borde inte fajn användas. Kanske snarare ”okej” som likaså är lånat från engelskan, men mer etablerat i svenskan. Annars kan man skriva ”det mesta i tal- och skriftväg duger” eller andra varianter som kanske förstås av en större grupp medborgare.
Vidare i meningen står ”säger dom”. Där skojar jag lite med ett par språkvetare som nyligen gett ut boken ”Viktig svenska”. Jag har inte läst den och bör kanske inte ha åsikter om innehållet, men utläser en del av recensionerna. Just de här två författarna har deklarerat att de använder ”dom” i alla lägen, och skiljer alltså inte på "de, dem" och "dom".
Personligen anser jag det vara skumt att språkproffs stoltserar med den typen av ”radikal” modersmålshantering. I den mening från i går som gås igenom skrev jag att det "känns sorgset” med deras låt-gå-mentalitet. Detta märkliga val av ord använder jag som exempel på hur språklig nyansrikedom går åt skogen.
På nätet finner man nämligen många ”det känns sorgset”. Mja, säger jag, det känns snarare fel, jag skulle nog skriva att något känns ”sorgligt”. Något i bakhuvudet säger att det är människor som är ”sorgsna”. Men man måste inte känna till reglerna för ordanvändning, i ens modersmål ramlar ord med fina nyanser in i huvudet utan ansträngning om alla talare av språket har samma, gemensamma, ordskatt. Och använder sig av muntlig och skriftlig tradering.
