 |
| Nej, Mona-Lisa är nog lite för ung för rynkor. De "fina linjer" som syns är krackeleringar i själva målningen |
I går utlovades tips om hur man undviker rynkor i förtid, och det är synd att överlämna sådant till andra bloggare med utseendet som främsta tema. Den bok som nämndes, Husmoderns hemkurer och goda råd (1926), skriver tänkvärt om det förargliga åldrandet:
Med skrupulös renlighet och lämplig näring för huden jämte undvikande av häftiga lynnesutbrott och grimasering, t ex att rynka pannan, grina mot solen eller på annat sätt vrida till ansiktet, kunna de så mycket fruktade rynkorna hållas borta tämligen länge, ja ända in i sena ålderdomen. Om rynkor skulle uppenbara sig i förtid, äro de lätt bortarbetade med lämplig crème och massage.
Tillfälligt distraherad och ledd på andra tankar än språkjox ägnar jag en stund åt det faktum att kvinnor alltid ägnat mer tid och pengar än vad som är rimligt åt sitt utseende.
Men hur kommer man då in på sådant som "fina linjer"(se gårdagens inlägg)? Jo, så här: det finns överhuvudtaget fler "linjer" i samtiden än förr, bl a "röda linjer" och så det som kallas "en tunn linje" när man menar ”en hårfin gräns”. Och så rynkorna, då.
Allra först (denna gång) var det ett brittiskt tv-program om antikviteter som satte i gång grubblerierna. Där presenterades (i den svenska översättningen) ”en kruka med lite fina linjer”. Kanske var det dekorativa linjer, streck, möjligen var det ”tunna sprickor” som avsågs. Slutar nu fundera och upphör att rynkan pannan eller på annat sätt vrida till ansiktet med tanke på vad som då kan hända.
