Det blir ibland en och annan annan tanke än dem på språk när man sitter i sin kammare och begrundar flydda dar, nutid och framtid. Då kan t ex funderingar kring olika generationers beteende dyka upp. Det jobbiga i den kråksången är att äldre ofta klagar på den närmast efterkommande generationen, som rimligen borde vara fostrad av de klagande dinosaurierna.
Det här är inget nytt, men ställs mer på sin spets numera eftersom tekniken (halleluja!) har drivit upp farten hos alla mänskliga förehavanden. Men rätt ska vara rätt, så här kommer ett litet tillrättaläggande av det jag eventuellt klagat på (och kanske fortsätter med) hos den generation som nu har tolkningsföreträde (halvgliring!).
Just den gruppen låter ofta föräldrar få veta att de, förutom att vara gamla, är tröga och nostalgiska samt att det allmänt är synd om dem därför. Ibland är det inget illa menat från dessa något yngres sida, men jag har svårt att glömma skiftet: när håret blivit grått och man blev lite mer långsam och servicefolk (samt en del andra) började tala till en med samma röst många använder till barn.
Man kallar det ålderism när äldre behandlas som mindre vetande (och även ÄR det, i vissa sammanhang). Men om sanningen ska fram har undertecknad likaså en mängd ålderistiska tankar gentemot den där yngre medelålders- respektive medelåldersgruppen.
Som gammal måste man ibland både ta sig i örat och ta det lugnt, för vem är det som har längst tid bakom sig och erfarenheter även om en ny värld låter dem väga lätt? Så det är inget man får kredd (hur skriver jag?) för av dem som "vet bättre": t ex att införa pronomenet ”dom” i alla lägen. Hoppsan, där kom ändå språktankarna farandes! Det enda att göra, men inte säga högt är: ”Jojo, er tid kommer också. (Var det mamma jag just hörde?)
