Genom texten ljuder den otäcka musiken från Psychos duschscen

Som bloggens alla fem läsare vet, liksom de stackarnas satar som befinner sig i undertecknads närhet, ryms i denna skribent en så stor språkfasa att den kommenteras som en ansatthet på gränsen till sjukdom: ”Du går väl ändå väl långt? Inte är det så farligt, ijänkligen?” Och sen kommer det där om det naturliga i att språk förändras.  

De ögon och öron en del av oss beståtts med må kroppsligt sett vara halvskröpliga, men vi ser och hör in i framtiden (ljudillustration: den gnisslande och vinande musik som i filmer, t ex Hitchcocks, antyder att något hemskt ska hända).

Borde inte duschat  Bild: Hannah Xu, Unsplash

På denna plats, Sbråk, regnar spydigheter och antydningar över alla slags språkproffs. De hänvisas ibland till som s k språkvetare. Inte snällt. För de flesta av oss sitter ju i precis samma nedåtgående spiral: allt som ser tröst- och chanslöst ut i världen nu är inget individer ändrar så lätt. I den positionen väljer de flesta att ”gilla läget” eller vara realister och ändå göra sitt bästa.

En av dem som emellanåt får slängar av Sbråks gliringar är språkvetaren Lena Lind Palicki, nyligen utnämnd till chef vid Språkrådet, en avdelning på statliga myndigheten Institutet för språk och folkminnen. Hon skriver även krönikor, bl a i Sv D, där hon i en av sina första texter efter den nya utnämningen anslöt sig till ”dom-reformen”.

Synd, tyckte jag, som hoppas på omöjliga under. Men senast handlade hennes SvD-krönika om hur sms-språket ”utvecklats” och där kunde man ana en person med klackarna satta åtminstone en aning i backen. Det kommer mer om den texten.