Hon nämner bl a det språk ungdomar ofta använder sig av när de sms:ar –en formidabel bokstavsdjungel, vet den som tittat på (eller fått) den sortens meddelanden. Nu är väl inte jag så hemskt upprörd över just det ”förkortningsspråket”, och har aldrig varit. I början när folk (vuxna) reagerade på nya uttryckssätt (10-15 år sen) trodde de att sms-språket skulle åstadkomma stor förstörelse.
”O, så hemskt att de skriver oxå", minns jag jämnåriga som sa. Nu har det omvända börjat ske: äldre som lärt sig de förkortningar som dök upp i början av den digitala eran tycker att det är störtballt (som nog ingen ungdom längre säger) och öser på av fulla muggar.
Förutom att skämtsamt kommentera en del inom genren använder Lind Palicki en föredömligt allvarlig ton och påminner om att förkortningar kan ”vara irriterande för alla som inte är insatta”. Hon hänvisar även till Språkrådets frågelåda och skriver att om man söker efter ”förkortningar” där, ”är den första övergripande regeln att man inte bör förkorta i onödan”. Och om man ändå framhärdar, finns det en hel del regler på området, som hur man använder punkt och stora eller små bokstäver.
Det är inget märkligt med innehållet i denna krönika, det speciella är det allvarliga anslaget som ofta saknas hos språkmänniskor. Och visserligen är inget för litet för att hantera seriöst, som förkortningar t ex, men det stora fördärvet jobbas det på med andra medel, är jag rädd.
