En gammal gumma stannar gungstolen och ser ut över världen

En av mina hobbyer är att göra det omöjliga. Det går sällan bra, men skam den som ger sig, som man säger. I mitten av den digitala eran – från den början jag erfor eländet och till dags dato – var det dags att bekämpa algoritmerna. Jag började googla på sånt som inte intresserade mig, skulle man i digitalt behandlade, kommersiella, enkäter fylla i saker som gjorde att en ”profil” kunde skapas – ja, då tullade jag friskt på sanningen.

Det här beteendet gläder fler än undertecknad: de som är mer insatta i tekniken inte bara småler – de storskrattar åt dessa försök. Åter: skam den som ger sig.

Nu gäller det att dyka ned i funderingar kring Sbråkbloggen. Den är som bekant anonym, den har inga kommentarsfält, jag föreställer mig att den endast kan spåras via ip-adressen, så där som görs i tv-deckare.

Själv kan jag se hur många ”besök” (varför inte ”titt” i analogi med tidens språkpåhitt?) bloggen haft senaste tiden. Man ser inte att Kalle Persson eller Tindra Lunarstorm besökt en, men man ser antalet ”titt” från olika länder. Jag har tidigare berättat hur bloggen plötsligt har hundratals ”besök” från Andorra (t ex). Då har jag dragit slutsatsen att jag skrivit något vanligt svenskt ord som på katalanska är ett könsord eller namnet på en skandalomsusad kändis.

Här skrattar fortfarande den mer kunniga omgivningen och ser på mig på samma sätt som jag såg på de gamla i min ungdom: ”Det är tur att du har din stickning, fotboll och PRO-förening, för av världen utanför fattar du inte mycket”.

Men jag har bara börjat, det kommer mer imorgon. Om OpenAI:s flaggskepp ChatGPT, bl a.