Är jag ensam om att känna mig främmande inför modersmålet?

Det är inte rätt att kalla undertecknad ”språkpolis” – även om klagomål på samtidens svenska duggar tätt i denna blogg. Folk i allmänhet har inte snöat in på modersmålets förändring så till den milda grad, upptäcker jag. Dagligen. En av tusentals förskräckelser dök upp när jag (nyss) handlade i en ny mataffär och sa till mitt sällskap: ”Har du sett mjölet?” En annan kund vände sig till oss, pekade och sa: ”Det är där borta – jag överhörde vad ni sa”. Det var givetvis väldigt vänligt och mina kommande kommentarer ska INTE uppfattas som kritik av en individ.

Men vad får en man i sextioårsåldern att använda ordet ”överhöra”? Nej, det vet jag ju egentligen: han lever i en omgivning som hört engelska ”overhear” en massa gånger, och som ännu fler gånger också använt det direktöversatta ordet. Som i sin tur stryks under med rött i Word där ”överföra” ges som första alternativ till skribenten.

Allt som tjatas om i Sbråk tycks i alla fall vara gammalt.och själv är jag tydligen sen på bollen med mina ilskna reaktioner. Det är närmare ett decennium sen som SAOL (och senare SO) tog in ”överhöra” i betydelsen ”råka höra” – som svenskar sagt fram till dess.

Lyssnar man på andras samtal av nyfikenhet är ordet ”tjuvlyssna”. Varför tvinga in översatt engelska i svenska ordböcker när inhemska ord täcker innebörden? (Ja, det har sagts förr på denna plats.) I en antagligen avsomnad blogg, ”Metabolism”, skrev en av tre klyftiga lärare:

Säger ni ”överhöra”? Jag gissar att jag antagligen kommer att finna att jag någon gång i framtiden själv använder mig av ”överhöra”; andras språkbruk är ju så påverkande. Vare sig man vill eller inte. Plötsligt hör man sig säga ”överhöra” utan att man vet hur det gick till! Men ingen säger väl i alla fall ”överse” när man råkar få syn på något? Aldrig i livet att man kan överse med det!