När pluralböjningen avskaffades i svenskan vid mitten av 1900-talet var det ingen unik förändring, utan slutet på en större process som hade påbörjats redan under urnordisk tid.
Så skriver Uppsala universitet i en presentation av en avhandling (av Adam Horn af Åminne).
I citatet ovan från Uppsala universitet är en upplysning intressant: att processen ”hade påbörjats redan under urnordisk tid”. Ger sig folk bara till tåls så kommer de att slippa ”de” och ”dem”. Men det kan ta ett tag. (Ironi igen, aldrig har väl människan varit så snar att skynda på alla ”processer” som i våra dagar.)
 |
| En tomte som bara "är" |
Det var alltså ungefär när undertecknad föddes som pluralformerna försvann. Tydligen ligger detta ännu så nära i tid att folk måste trycka dit dem i ett försök att låta högtidlig eller rolig. Problemet är bara att det inte blir ett dugg kul när skojaren i fråga gör som SVT-personen.
Det har aldrig hetat ”den som söker skola finna”. Ej heller, som i en känd IKEA-tabbe och reklamtext, ”Tomten äro smålänning”. Kanske finns en åsikt om att folk förr i tiden var underhållande för att de pratade så roligt (ironi), men de sa bara det för tiden korrekta ”den som söker skall* finna”. Eller ”de som söker skola finna”. För tomtens del hade det gått bra om de varit fler: ”Tomtarna äro smålänningar”.
I citatet ovan från Uppsala universitet är en upplysning intressant: att processen ”hade påbörjats redan under urnordisk tid”. Ger sig folk bara till tåls så kommer de att slippa ”de” och ”dem”. Men det kan ta ett tag. (Ironi igen, aldrig har väl människan varit så snar att skynda på alla ”processer” som i våra dagar.)
*Vill man i vår tid vara skojig på andra tiders bekostnad kan man använda "skall" som bara nyligen försvunnit (kanske inre hos alla) till förmån för "ska".
