Sociolekt är en, kan man väl säga, social dialekt, som brukar bestämmas av människor ingående i samma grupp, men inte alltid med samma geografiska tillhörighet. Ingen kan ha undgått att drabbas av vissa programledares, influerares, med fleras (i ”tongivande” konstellationer), utstuderade läten.
Vid tiden för kursen hade jag en tidigare studietid att se tillbaka på, ett knappt decennium dessförinnan, men nu var det var 80-talets absoluta början. En av medstudenterna, 19 år och direkt från gymnasiet, stördes av att läraren talade om socialgrupper.
”Det finns ju inga socialgrupper längre”, utropade hon indignerat, ”socialgrupp tre är väl missbrukare och såna!?” Nu hade bl a yuppiesarna med sina nallar blivit några av tidens föregångare: de som började visa på en ny verklighet.
Via denna undervisning fick jag ett namn på det konstiga i-ljud som framförallt yngre kvinnor långsamt surrade fram mellan tänder och genom läppar (dock ännu inte besprutade med fillers och botox) som för att förtydliga sina yttranden: "Viby-i". (Bra beskrivet på Wikipedia.)
I början verkade de här fåterna mest komma från tonåringar. Men jätteödlors och dronters utdöende kom att ändra språk- och talscenen än mer. Viby-i-andet och andra, som jag vill kalla infantila (utan att nedvärdera små barn), språkljud skulle spridas över stora delar av befolkningen (befolkningar i plural antagligen, Sverige är nog inte ensamt om detta slags mänskliga avveckling). Många skulle känna fasa. Mer om Viiiiby och Liiiidingö i mörrn.
