söndag 9 april 2023

Sbråkmakaren maler och maler – idag om högläsandets konst

Varför säger en del ”maler”, brukar jag undra. Ordet går att använda för såväl mala kött som att prata för mycket. Dessutom går det lika bra att i presens välja antingen ”mal” eller ”maler”, men för undertecknad känns det senare konstigt: ”Hon maler köttfärs” eller ”han bara maler och maler” (babblar på.)

Nån gång har man bestämt sig för det ena eller det andra och skälen kan vara många. Detsamma gäller valet mellan ”sades” och ”sas”, ”lades” respektive ”las”. Trots viss petimäterhållning när det handlar om ord, begrepp, fraser och meningar så tycks jag välja de kortare, modernare, varianterna för just de exemplen.

I vilket fall som helst är det här småsaker som inte stör mig. Det gör däremot det konstiga sätt att tala som nog måste kallas radio- eller/och möjligen tv-dialekt. Den dyker upp då och då, mestadels hos unga kvinnor, ibland hos unga män. Jättesällan hos äldre.

Det är absolut inte fråga om en ”vanlig” dialekt, såna känner man igen även om man inte hört dem så mycket. Den jag talar om här är ett lite tillgjort sätt att tala där vart eller vartannat ord betonas – vanligen också med en uppåtgående ton.

Några av rösterna har jag ”följt” och kunnat konstatera att det ivriga tonhöjandet går att träna bort. Man kan märka den stora skillnaden mellan att läsa innantill efter manus, och tala mer fritt, som när man intervjuar någon.

Min förvåning har varit stor när dessa överdriva röster helt plötsligt förändrats och blivit mer än möjliga att lyssna på. Att den typen av ovanor inte arbetas bort inom journalistutbildningar är besynnerligt. Det heter ju alltid att man ska underlätta för lyssnare, tittare, läsare. Men just den ambitionen verkar ha hamnat i skuggan det senaste decenniet.