En liten pojke vars omgivning antagligen berättat för honom hur viktigt det är att själv skriva och inte bara nyttja tangenter sa: ”När vi skriver med handen så connectar det med hjärnan”.
En äldre flicka berättade om en nervös uppgift hon skulle utsättas för: ”Jag skulle hålla ett tal framför skolan”. Folk i undertecknads ålder (kanske t o m lite yngre) ser för sitt inre hur flickan står på ett podium ute, framför skolan.
Vi gamla skiljer ännu på ”framför” och ”inför”. Det förra beskriver vanligen ett konkret läge, det senare ett ”mentalt”. Om inte flickan verkligen ska stå framför skolbyggnaden, menar hon att talet ska hållas inför alla elever och kanske även all personal.
Den stora rörelse som vill förenkla för svensktalande ingår i vad journalisten Maja Aase (Spanarna, igen) så träffande kallar ”förbättringsförsämringar”.
Sådana kan också vara av konkret karaktär men framkalla mentala störningar. Minns första gången jag erfor en sådan. Det var när Posten i sin reklam skrek ut ”Nu sänker vi priserna” (på att skicka brev o dyl). Om jag minns rätt var det en enda specialförsändelse som av någon anledning sänkts med tio öre eller så. Nu tillhör ”förbättring” nyspråket och betyder motsatsen. Som i Orwells 1984 (utkom för snart 75 år sen):
