Vet mig inte tidigare ha tänkt på slipovern som en markör, just

Redan som barn var jag partiellt petig. En visa man ständigt tvingade oss att sjunga (med tillhörande gester) var: 

Här är polisen, som mitt i gatan står
Han visar hur man kör
han visar hur man går
Ibland blir det stopp och då är gatan fri 

Bilden av ett ställningstagande

Då kilar alla bilarna så kvickt förbi 

Det där stoppandet fördunklade barndomen: Ibland blir det stopp och då är gatan fri, då kilar alla bilarna så kvickt förbi. 

I min värld blev det trafikkaos. Där satt man och sjöng och fick inte ihop hur det kan bli stopp och fritt på samma gång samtidigt som bilarna kilade förbi.

 
Men så där är livet. Vagt, dubbeltydigt och förbiilande.

 
Eller som den tonåriga fotomodellen tilläts säga i en tidning:
"Jag kan knappt vänta tills ni får se kollektionen som jag har skapat." Så här är det nog: Hon hade talat utrikiska och på den sagt: I can’t wait. Det betyder inte att hon inte kan vänta, för det KAN hon. På svenska säger man ”jag kan inte bärga mig tills…” 

Fast det där är ett vanligt översättningsfel som svenska språket snart enbart består av. Tuffare är de filosofiska uttalanden

man kan höra, t ex i modeprogram i radio: 

Slipovern är ett ställningstagande och en markör

Riktigt tungt som påstående. Har man något att tillägga? Nej. Men det blir lika svårt som med stopp och fritt och köra på en gång.