Det händer att jag får gå länge och tugga på en mening jag hör eller ser. Följande uttalades i samband med ett program om teater: ”Det här tillför mycket till hans karaktär”.
I mina språkskadade – eller språkfriska! – öron låter inte detta som en svensk mening. Även om man bortser från det faktum att ”roll” (det skådespelare jobbar med) numera kallas "karaktär" (på engelska används ”character” oftare framför "role", har man en känsla av) så ljuder denna utsaga av en mycket tråkig nusvenska. "Det här tillför mycket till hans karaktär”.
Jaha, och vad vill då en petmoster att man ska säga? Jo, kanske ”Det här bidrar till rollens karaktär”. Och se, där använde jag "karaktär", men med en lite annan innebörd!
Ja, så där går dagarna, i ett muttrande-översättande av allt som hörs runtikring en. Förresten kan "runtikring" skrivas som ett, två eller tre ord. Ett sådant faktum känns bra. Det gör däremot inte svaret en person fick i en frågespalt om varför ”tillslut” ofta skrivs ihop (i en värld som annars ser särskrivning som sin huvuduppgift!). Det gällde alltså inte verbet ”tillsluta” utan det som är en variant av "slutligen": "allt blev bra till slut”. En språkvårdare svarade att man givetvis särskriver "till slut", men att det ”kanske kommer att skrivas ihop i framtiden”.
Hm, hm, hm, man bör inte andas om en dylik möjlighet - ens beträffande "framtiden". Om man lyssnar på hur ”tillslut” respektive ”till slut” uttalas, så finns där exempel på de två accenter som gör svenskan karaktäristiskt sjungande och innebär att vi har finfina särskiljande ljud i vårt språk. Känner man till detta vet man om man ska skriva isär eller inte!
