Man får lista ut själv vad det är som folk unnar sig

Ni vet det där med att verb som måste ha ett objekt plötsligt inte har det för att det är så i engelskan? Jag tror att man kan säga att intransitiva verb tycks bli fler och transitiva färre, men min grammatiska grund är inte den massivaste*.

Vanligaste exemplet är i alla fall det som såväl kreti som pleti börjat säga: ”Hon lämnar”. Vi andra får vara så goda att lista ut för oss själva vad det är hon lämnar. På ett märkligt sätt ”slutar” människor inte längre (sina jobb, t ex), de bara ”lämnar”. Med ”slutar” är det så att det funkar för oss som ”leave” funkar för engelsktalande. Vi kan säga ut vad som slutas eller låta bli. Nu är det givetvis så att sammanhanget för "leave” också underförstår vad som lämnas, men det är inte svensk svenska att bara säga "lämnar".

Färdigsnackat om det: man ”unnar sig” även. Och där sitter en annan och undrar VAD folk vältrar sig i när de säger sitt rumphuggna: ”Jag gillar att unna mig”.

Normalt får man ju nu för tiden veta mer om folk än man vill, sådana är sederna och tiderna. Då känns det lite snopet när de bara går runt och ”unnar sig”. Fast om man inte retar sig på det språkliga är det som sagt bra att de håller inne med sina lustar.


* Bafatt (bara för att) används här ”massiv” i den äldre betydelsen som främst var ”alltigenom tät, solid, gedigen, kompakt”. I dag tycks ”massiv” slå ut det svenska adjektivet ”stor”. Man drabbas av massiv förvåning.