En gång – kan det ha varit 70–80-tal? – sa några skolungdomar att de inte kunde läsa Vilhelm Moberg eftersom han skrev på ”gammelsvenska” .Termen ”gammalsvenska” existerar inom språkhistorien och kallas även ”äldre nysvenska”. Den betecknar perioden 1526–1732. ”Nusvenska” kallas det språk vi använder i dag och det räknas från (ungefär) 1900 och framåt.
Det är klart att man måste flytta fram positionerna, nusvenska kan inte vara nusvenska år 2512. Språket kan emellertid inte få variera alltför mycket från år till år, för si då blir det svårt att förstå det för dem som talar det. Skolbarnen för femtio år sen borde ha klarat Mobergs texter. Detsamma gäller dagens ungdom.
En tjugoåring i min närmsta krets gav sig på en Strindbergbok från 1880-talet. Även det går om man är läskunnig. Det tog ett tag att komma in i språket, tyckte tjugoåringen, sen flöt det på. Så kan det gå. Ungefär som folk i dag lyckats komma in i engelska. Så pass att de inte reagerar för den allt snabbare process som byter ut svenska mot engelska eller en blandad avart.
Inte för att man måste läsa Moberg eller Strindberg. Men lite nusvenska från 1900-talets början ger ett rikare ordförråd och ett kraftfullare språk.
Typ.
* Ur den välbekanta inledningen av Strindbergs Röda rummet 1879
