onsdag 28 november 2018

Man skrattar inte åt folks språk om de inte prompt vill det själva

I vårt ungdomsgäng fanns ett par som tidigt hade en affärsverksamhet. Han var en gammal kompis, hans flickvän kom från det Finland som har svenska som modersmål. När vi en gång i butiken frågade efter kompisen sa flickvännen att han var i ”bakrummet”. Vi bad henne upprepa och jodå, han var i bakrummet.

Vi var inga elaka typer och dessutom inte så unga att det gick att använda som ursäkt, men det räckte inte, vi kunde inte hålla oss för skratt. Vi stod där och flinade och jag minns än i dag hur flickvännen såg ut: hon ville sjunka genom golvet. Säger ni inte så, undrade hon, och vi fortsatte skratta och sa att det lät som om de hade ett bageri (verksamheten var i själva verket en resebyrå). Hade det funnits någon rättvisa skulle det öppnats en lucka under våra fötter. 

Där hon kom ifrån betydde bakrum just vad man hör: ett rum som ligger baktill i den ordinarie lokalen, oavsett verksamhet. 

Efter att åren gått och gått och gått och det blivit uppenbart vad ett språk egentligen är, kommer historien då och då knallande i minnet, och jag skäms om och om igen.
 
Finlandssvenskan har en massa såna ord som låter kännspaka. Och där var ett: kännspak betyder lättigenkännlig. Hoppeligen, förhoppningsvis, och pulpet, skolbänk, där var två till! De känns svenska men är ändå inte (modern) svenska. Dock är de inget att skratta åt. Lika lite ska någon skratta åt en annans (d v s mitt) språk med rötter som går längre bakåt än 1990.

Ett språk blir inte roligt bara för att det talas och låter olikt ens eget modersmål. När man så småningom vet det kan man dock ha mycket kul med språk.