”Jag är Ingrid”, film om Ingrid Bergman. ”Jag är Nawras”, radiodokumentär om en kille som heter så. ”Jag är Hill”, bok om konstnären (inte fackföreningskämpen). ”Jag är Zlatan”, bok om bollkonstnären. Och så ”Jag är fotboll”, en till bok där nyss nämnde fotbollsgubbe tagit ett kliv upp (om möjligt) och blivit till själva Fotbollen. Lite åt gudahållet, så att säga.
I alla de här fallen begagnar man sig av en engelsk presentationsfras: I am Ingrid, Zlatan, eller vad nu deras namn är. På svenska, hör och häpna, låter presentationen så här: Jag heter Hill, Ingrid eller Zlatan. Eller säger du, käre läsare ”jag är Greta” eller ”jag är Hans”?
⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽⚽
Så här kan man inte hålla på.
Om vi, säg, istället för av engelska, var totalt översköljda av något romanskt språk (franska, italienska, rumänska och ett par till) skulle vi, om vi uppgav vår ålder, säga ”jag har tjugo år, jag har 57 år”, osv. Så säger dom som talar franska, spanska etc. Det gör inte vi. Och det låter skitdumt när man översätter ord för ord från andra språk.
Här en upprepning i didaktiskt syfte: Jag är Sbråkmakaren. Låter det klokt, kanske? Jo, förresten, där kan det väl funka, -makaren anger att det inte är fråga om ett namn, utan ett jobb. Och vilket jobb, sen!
