Vi är rätt många som anser att beteckningen ”språkvårdare” numera tycks innebära att man i sitt jobb för allt smör i Småland inte andas om regler eller nämner ordet normativ i samband med språk.
Om en person som leder ett språkprogram (i samband med en diskussion om frasen ”i morgon bitti”) skrattar förtjust åt det äldre ”bittida” kan väl en lyssnare få reagera? Frasen ”bittida och sent” är med all säkerhet okänd, precis som (i går, igen) "det ska böjas i tid/..."
Såväl programledare som expert uttalar också ordet märkligt, de säger bitt-tida. Så kan det ha hetat långt tillbaka, men vi är en stor grupp ännu levande som säger ”bittida” med tryck på första stavelsen och den typiskt svenska akuta accenten.
När bisittaren talar om ”arla” är begreppet likaså okänt för programledaren som då tillägger att ”det finns kvar för det är ju ett varumärke”. Typiskt för vår tid där varumärket tagit över rollen från Gud och Skolverket.
Påfallande är hur det fnissas och tramsas åt allt gammalt roligt språk – som undertecknads vardagsdito t ex. Utan vetenskaplig bakgrund törs jag anta att mitt språk ännu delas av väldigt många svenskar som, tro det eller ej, kan tala om ”bittida” och ”arla” morgonstund, just like that, som svensken säger. Utan att samtidigt falla i skratt.
I morgon kommer det att handla om sbråkmakarens misstag som gör att blamageguden ännu kommer på besök. Om denne inte är bekant, slå gärna upp!
