En universitetsanställd kompis berättade om en student vars uppsats helt saknade punkter och stora bokstäver. På uppmaning satte sen studenten ut såväl punkter som versaler – men på helt godtyckliga ställen. Och saknade alltså känsla för var en mening slutade och nästa började.
Det är inte den enda historien i sitt slag. Ungdomarna det gäller kan alltså ha gått ut gymnasiet. Och kommit in på högskolor. Det är inte deras fel, tidigare generationer bär givetvis skulden.
Det finns som sagt de som intar den motsatta ståndpunkten och anser att det inte existerar några problem med/för svenska skolbarn, gymnasister, studenter och även ”färdigutbildade” för den delen, men hot och hat, som Filippa M (förra inlägget) fått motta för sina ambitioner?
Helt nyligen ”röstade EU-parlamentet för sin ståndpunkt om lagen för digitala tjänster inför kommande slutförhandlingar med medlemsländerna. Lagen ska dels stärka skyddet för användare och konsumenter, dels underlätta för den digitala ekonomin”. (Ur Europaportalen)
Den digitala ekonomin befinner sig utanför undertecknads tankeförmåga, men nog vore det kalas med en lag som kunde härta ner medborgarna. Hur det skulle gå till går tyvärr också det över nämnda tankeförmåga. Men nåt måste ju hända, höll jag på att skriva, bättre kan jag inte. Mig fattas ord för detta.
