Ett sådant språk får medborgarna ”gratis” om det lärs ut på ett likvärdigt vis i skolor och om det används på samma vis överallt i samhället. Det kanske t o m är ännu viktigare just nu när mycket individuella språkarter frodas i det som kallas sociala medier.
Mot den bakgrunden är det förvånande att professionella språkvetare nästan snor av sig på mitten i sin iver att förklara hur icke-problematiskt det är med just individuella variationer. Helt nyligen har en av dem som skriver språkkrönikor i de stora drakarna återigen påpekat hur löjligt det är av äldre (eller andra icke-toleranta) att haka upp sig på ”ungdomens” uttal. Här var nu åter ”ejenklien” i centrum. Så har det alltid varit, påpekar skribenten, som tar på sig denna uppgift gång på gång: ”Så här har äldre alltid sagt om yngres språk”.
I en annan drake skriver ytterligare en individ med titeln språkvetare – det som frestar en att tro att personen ifråga ska hjälpa svenskar (i det här fallet) att kommunicera bättre med varann – att de äldre alltid klagat på ungdomens språk. Tyngdpunkten i den texten läggs vid att ”äldre” klagar på ”ungdomens” bruk av engelska lånord för begrepp som redan finns på svenska.
Försvarstal för det beteendet är, som sagt, ofta förekommande från språkvetarhåll. Lika ofta förekommande är undertecknads motattacker, varav en sker i morgon.
