En av Språkbruks ofta förekommande artikelförfattare, Urban Östberg, har tidigare citerats här i bloggen. Senast hamnade jag (i ytterligare en text av honom) för språkens vidkommande lite längre bak i tiden än vanligt:
Svenskan tillhör den stora indoeuropeiska språkfamiljen och är mer eller mindre avlägset släkt med flertalet av dagens europeiska och vissa asiatiska språk. Släkt innebär här att samtliga har utvecklats ur en källa: indoeuropeiskan eller protoeuropeiskan – ett språk som inte finns bevarat och som ska ha talats för 5 000–6 000 år sedan.
Tyske August Schleicher lanserade på 1860-talet det indoeuropeiska stamträdet som återgav släktskapsförhållandena inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Det är lika fascinerande som vilken släktforskarhistoria som helst, och förtjänar att påminnas om då och då.
I undertecknads ivriga språkrenhållningsarbete kan engelska framstå som den lede fi, en inkräktare som bör jagas bort. Nu är det inte enkelt, för vi är verkligen nära förbundna längre tillbaka. Men språken har faktiskt utvecklat sig åt olika håll under århundradena och av respekt för alla gamla släktingar (går man riktigt långt tillbaka är alla mänskliga språk mer eller mindre släkt) bör man låta dem ha sina egenheter i fred.
Avslutningsvis lite mer ur Urban Östbergs exposé över släktskapen:
Svenskan, och de övriga nordiska språken, har uppkommit ur ett äldre, gemensamt språkstadium, urnordiskan, som i sin tur går tillbaka på ett ännu äldre stadium, urgermanskan. Detta för alla germanska språk (alltså även exempelvis engelska, tyska och nederländska) gemensamma ursprung bildar tillsammans med de grekiska, slaviska, italiska, keltiska m.fl. urspråken det västra grenverket av det indoeuropeiska släktträdet. Den östra delen utgörs av iranska och indiska språk.
