Vad beror det på att somliga har så svårt att sätta punkt?

Den 22 januari berättades i bloggen om en student som struntade i all interpunktering (haha, punktering, så passande!) men gudarna ska veta att en sådan inte är enkelt skakad ur ärmen. Punkter och stor bokstav bör man greja, däremot är kommatering och annat finlir inte lika lätt. Anledning till detta är mängder av olika tiders och skolors regler.

Pauskommatering hette nåt jag länge trodde mig använda, nu vete tusan. Ingen är väl längre överens om nånting i språket, så varför skulle det då finnas en enighet om var en paus ska göras. Många radio- och tv-reportrar betonar nästan vartannat ord med en rejäl paus däremellan. Stackatoprat, kan man kalla det.

Häromdagen fick jag en tankeställare av en ung man som ringde radioprogrammet Språket för att diskutera ungas sms-vanor. Han sa att kompisarna "kan skriva bättre", men slarvar i sms. Ingen stor sak, kanske vill de flesta komprimera meddelandena som då blir lite rumphuggna.

Apropå det sa killen att han inte gärna sätter punkt i sms eftersom ”det låter så hårt”. Intressant utav bara den. Har upptäckt samma tendens hos mig själv – att utelämna punkten – och undrat vad det beror på. Den enda orsak man kan komma på är inte någon hoppfull en.

Varje nytt sätt att meddela sig med andra på verkar ta bort kunskaper som tidigare människor haft i århundraden. Och eftersom det finns allt mindre intresse för hur man talar/skriver men en våldsam fascination för att meddela sig med bilder, måste man anta att ett nytt språk håller på att växa fram. (Ler jag med en aning av skräck i ögonen)