torsdag 20 januari 2022

I en tidning bör det kunna gå att förstå vem som ifrågasätter vad

Det händer (som bekant) att jag beklagar mina bristande grammatikkunskaper. Det finns skäl (vissa studier, t ex) för att dessa lärospån (belagt sen 1600-talet, apropå förrförra inlägget, haha) borde vara gedignare.

Men nu är det som det är, och förresten är väl inte läsarna heller så himla haja på grammatik? Men som de flesta känner till vet en infödd svensk (samt en liten skara ovanligt skickliga människor med andra modersmål som grund) i alla fall ”vad det heter”.

Måste åter hänvisa till i förrgår (själv skulle jag aldrig bry mig om vad som stod där om någon skrev som jag nu). Då gällde det verbet ”lämna” utan objekt, ni vet det där med att det lämnas hej vilt numera och att man förutsätts veta vad.

Men så plötsligt är man med om motsatsen, ett verb som SKA avsluta meningen men inte gör det. Ur en av de stora tidningarna: ”Utrikesministern ifrågasätts om hon är redo att möta Lavrov”. Mja, så heter det väl inte? Ifrågasätts är en passivform (så pass mycket tror jag mig begripa), men här fortsätter ju meningen på ett sätt som blir knas.

Utrikesministern ifrågasätts. Så kan en mening lyda. Men det skulle innebära att allt hos ministern ifrågasätts och just här måste satsen formas om för att mejka sense, som svensken säger. Antagligen menas: ”Man ifrågasätter om utrikesministern är redo att möta Lavrov.” (Det gällde den tyska utrikesministern, förresten.) Så hade vi förmodligen ändrat det till på min gamla arbetsplats korrekturet. Jag ser ibland att man korrigerar felaktigheter även idag, fast det sker först efter att man publicerat dem. Inte så bra.