Som gnällspik kan man nån gång beskriva sådant som gläder en också. Häromdagen skrev en politisk redaktör på en av våra större tidningar en krönika med rubriken: ”Språket har makt över tanken”. Man är böjd att instämma.
I texten tas några lite för lättsamma kolleger i örat. En radiokanal hade rubricerat ett inslag ”Nu flyttar förskolebarnen undan buset” och det togs som exempel på hur det journalistiska språket devalveras. Just den ”nyheten” är mer än ett decennium gammal, men det är inte svårt att hitta liknande nutida över- respektive underdrifter. (”Buset” utgjordes av trakasserier mot personalen och förskolan hade blivit en otrygg plats.)
Sveriges statsminister benämnde nyligen något som ”ett ointellektuellt förhållningssätt”. Hon har använt ordet på ungefär samma vis tidigare och det har verkat som om det avsågs vara synonymt med ”dum”. Det känns inte riktigt rätt.
Den politiska redaktören skrev att språkbruk också är ”andra makthavares ansvar” och fortsatte: ”Journalistiken och politiken utgör i det publika samtalet varandras speglar, och det krävs en del ansträngning av de förra för att inte låta sig duperas av de senare. I det hänseendet krävs lika mycket vaksamhet inför aldrig så sympatiska kommunstyrelseordförande och statsråd, som inför ryska presidenter.”
Det känns bra när en journalist beskriver sitt främsta arbetsredskap så seriöst. Annars tycks det ofta slarvas för mycket hos alla medier – såväl när det gäller språkets form som det innehåll man vill förmedla till läsare och lyssnare. Med hänvisning till ”buset” i inledningen skriver hon: ”Handlingar som tvingar en hel förskola att retirera bör inte återberättas på barnspråk”.
