 |
| Själva existensens gråhet avspeglas på ett sublimt vis i den nära och avskalade naturen |
Det är inte bara sånt man själv anser vara rena språkfel (samstämmigheten om vad som är att betrakta som fel har minskat i omfång) som är störande, det finns mer sublima uttryck i ett språk som kan verka i samma riktning. ”Sublim”, t ex, är ett ord att inte använda för ofta.
Ett fackspråk som är svårt att uppfatta/hantera/stå ut med/förhålla sig till är det som används i kultursammanhang för att tala om konstarterna/konstformerna.
Det finns givetvis ord som används nästan enbart om en särskild av dessa: pas de deux hör vanligen till beskrivningar av dans. En färg som är pastost pålagd förknippas med måleri, etc.
Men det är när konstverken ska tolkas, förmedlas och kanske beskrivas, som kulturjournalister ibland löper amok. Nej, det var felaktigt och kanske fördomsfullt uttryckt, men så här är det: Som äldre kan man (jag) vara trött på att höra något (här kommer en upprepad åsikt) beskrivas som sublimt, nära, lyhört, avskalat, berör eller som griper tag.
Det vore bra med fler termer och fraser för det svårbeskrivbara, sådana som inte andas trött kopiering av senaste decenniernas kultursvenska. Det är inte små krav man har. Men visst måste det gå att slippa de dagliga katalogmässiga suckandena?
