 |
| Inte den värsta formen av tilltal, men ett uns av beskäftighet anar man när cykelbanan talar till en |
I en text som denna, utan kommentarsmöjlighet, kan man uttrycka sig i svepande ordalag utan att behöva ställas till svars. Optimala förutsättningar! (Översättning: skitbra!) Tänkte dra det vanliga om att svenska språket vattnas ur med hjälp av floskler. Den läsare som anser det vara snicksnack kan dricka kaffe i stället. Eller nåt.
Lustigt nog står inte enbart politiker för klichéerna längre,
man hör fler och fler ”civila” använda ett fulspråk som antagligen färdas lätt
på sociala mediernas vågor.
Det går med språket som med det mänskliga utseende folk i allt högre
grad vill förbättra (?) genom operationer. I en filosofiskt saltad text om fenomenet
(SvD 22 januari) skrev författaren Lena Andersson bl a:
De opererade liknar alla varandra. Personliga karakteristika
verkar ingen vilja framhäva, allt syftar till att ta bort det som är
särpräglat. Det individuella är det man vill lämna. Fulländningens ideal ligger
uppenbarligen ovanför individerna, i idévärlden.
Liknande tankegångar, fast då gällande språket, återfinns i en 75 år gammal bok, ”1984”, som jag läste om häromsistens, ca fyrtio år
efter första genomläsningen.
”Svepande ordalag”, skrev jag inledningsvis, och det går väl
även att tala om svepande tankegångar. Man frestas till dylika av bokens sista
del som handlar om ”nyspråket”. I dagens läge är det svårt att
låta bli jämförelser, även om sådana kan tyckas enkla och billiga. Det kommer i
alla fall att bli ett par av den sorten några inlägg framåt.
