”Det här fanns på tapeten förra året”, hörde jag någon säga och visste givetvis vad som menades. Men reagerade ändå. För det heter faktiskt det ännu enklare ”är på tapeten” och personen borde ha sagt ”det här var på tapeten förra året”.
Nu invänder säkert många att det är petigt att tycka som jag gör. Och ibland kan felaktigheter och sammanblandningar av uttryck blir roliga: ”En svala kommer sällan ensam” (av ”en svala gör ingen sommar” och ”en olycka kommer sällan ensam”).
Men vad gäller tapeten-grejen är den bara fel. Och i samma bok som jag hänvisade till i går, Svenskt språkbruk, var det inget snack: Här fanns uttrycket naturligtvis med som en typisk svensk fras. ”Vara på tapeten” förklarades med att ”ngt är aktuellt”. Som synonym skulle man säkert också kunna använda ”modernt” eller ”högsta mode”, som man sa förr men inte hör lika ofta nu. Det blir förstås roligt om man lyssnar till den rent konkreta innebörden i en mening som ”axelklaffar var på tapeten på 80-talet”.
Men den är korrekt. Den lilla felsägningen, att något ”fanns på tapeten” skickar däremot tanken i fel riktning. Ändrar man på sådana smådetaljer kan man ju även säga att något ”satt” på tapeten. Eller ”hängde”. Eller vad tusan som helst.
Med andra ord: man kan lattja med uttryck när det framgår tydligt att det är lattja man gör. Annars är det med ord som med siffror: Man säger inte 7 om man menar 8.
Här följer dock en allvarlig åsikt: Alla språk bör värna sina egna och därmed speciella, idiomatiska, uttryck. Det blir bäst så.
