I artikeln jag läste var tesen (åter) att äldre klagar på de yngres beredvillighet att uttrycka företeelser på engelska där svenska ord redan finns. Bland exemplen nämndes ”cringe” (är det inte gammalt nu?) för ”pinsamt/pinsamhet” och ”flawless” för ”felfri/perfekt/oklanderlig”.
Språkvetaren förklarade beteendet med att ”språk är levande” och att vi i det livslånga arbetet med vårt eget språkbruk har ”tentaklerna” ute och lånar in bra ord från andra språk för att ”bli ännu bättre kommunikatörer”. Jag erkänner utan omsvep att min känsla är den motsatta: att många av oss blivit mycket sämre kommunikatörer.
Låt oss skita i det en stund. Språkvetaren tog även upp den välbekanta iakttagelsen att svenskarna för ca 200 år sen ansåg det modernt och chict (!) att låna in ord från franskan. På den tiden var det överklassen som önskade dekorera sig med allt franskt eftersom Frankrike var tongivande beträffande den kultur som var åtråvärd: mode, konst, mat – ja, vad det nu var allt.
Personligen ser jag en annan bild av dagens språkhärmare. Det är framför allt den digitala tekniken som förmedlar det åtråvärda för vår tid och denna teknik meddelar sig vanligen på engelska. Kanske är det också första gången unga människors språk blir så eftersträvansvärt att även äldre känner ett tvång att svänga sig med nymodigheterna.
Det är lätt att misstänka att de franska ord som lånades in (och varav en del blev kvar) för 200 år sen inte var på långa vägar lika många som de engelska i dag.
Och förresten, hastigheten de franska lånorden ströddes runt med går inte att jämföra med hur fort dagens engelska dito rör sig. Att franskan dessutom ska ha åstadkommit genomgripande förändringar i svensk grammatik som engelskan nu gör, verkar inte heller troligt.
Men man överdriver väl som vanligt.
