söndag 16 januari 2022

Normerande språkhjälp och -vård har blivit till en lallande exotism

Personligen avskyr jag självklarheter, men här kommer ändå en som inledning: Naturligtvis har unga i de flesta tider ansett äldre vara stelbenta och mossiga. Och tvärtom har äldre sett de unga som slarviga, ansvarslösa eller annat dåligt.

I ”vår” tid har de här grupperna bytt plats när det gäller en del viktiga funktioner. Troligaste orsaken är nog att äldre betraktar Ungdom med en beundrande besatthet som tidigare epoker inte kan uppvisa. En enkel analys kan vara att sedan ”tonåringen” blev ”född” i Staterna vid mitten av 1900-talet har folk fått svårt att åldras.

Den här omvända hackordningen, får man väl kalla den, har satt sina spår på de flesta av livets områden. Språket är ett. Aldrig i helsicke har väl så många vuxna/äldre kämpat för att använda ett ungdomligt språk? Som en fjäder i hatten?

Det här underblåses av den samtida ”språkforskningen” – ja, vaffanken, jag vet inte vad man ska kalla den! De institutioner som lärde mig mitt modersmål och de språkvårdande instanser man kunde vända sig till med enkla spörsmål som ”hur bör man säga/skriva det här”, har övergått till lallande syjuntor.

Och där måste jag givetvis be om ursäkt för ett så fördomsfullt och fordomsfyllt yttrande. Det avser inga existerande syjuntor någonstans på jorden, jag föll en sekund för den bibetydelse ordet ofta givits under min levnad. I morgon ska vi titta in hos en av dessa språkjuntor.