Ingen tvingar mig att skriva här. Fast jo, något av ett inre tvång finns det nog. Ett par av läsarna antyder att det måste röra sig om en diagnos av någon form. Kanhända det, ja, man ser så mycket underligt omkring sig och denna blogg är en av konstigheterna.
Det går att bli hur inkrökt som helst. Det är väl f ö en del av coronaeffekten. Och nu noterar jag att jag nyss skrev ordet "antyder" och då måste här till en sån där inkrökt utvikning. Verbet antyda kommer att tas upp i morgon (eller så), men då i en annan form. För riktigt färdigt var det inte med verben på -era (se gårdagens dedicera).
Men även de mest språkdedikerade kan få nog av hela skiten och utbrista ”oh, give me a break” på främmande språk. Man skulle även kunna ropa ”oh give me a brake”, vilket möjligen är (långsökt humoristiskt) ett uttryck för samma sak.
Men ett par små fina kommentarer ur radion ska ändå återges. När jag hör den typen av yttranden kommer tanken osökt: Vad i h-e hade en radiolyssnare 1956 eller 1987 tänkt om språket? Men nu är det 2020 och ingen pratar längre töntigt. Här följer lite nyspråk.
Journalist: Den här reportern har fått en unik access till statsministern
Politiker: Jag kände till att industrin har efterfrågat en plattform
Själv efterfrågar man likaså access till en plattform. Exempelvis en bekväm säng och så något lugnande på nattduksbordet bredvid.
