En åldrig och lite ankommen hurra är ändå något att hurra för

Man är väl lite flerspråkig helt enkelt. Nysvenskan är visserligen inte flytande, men svenskan som talades dessförinnan är vi några som kan. ”Nej, nu sätter jag på hurran”, sa jag tidigare i dag i ett telefonsamtal med en kompis. Som förstod vad det betydde.

Men ordet är inte så värst gammalt, bara drygt hundra år, enligt SAOB, som förklarar ordets uppkomst så här: med anledning av de ljud som uppkomma, då kaffet kokar eller snärten viner, eller, beträffande ”näverhurran”, väl beroende på dennas svängda form.

För övrigt hade samma kompis lite tidigare talat om något (minns inte vad) som var ankommet. Detta användbara ord har dock en längre historia, de första beläggen är från mitten av 1700-talet.

Med den historiska härkomst man själv besitter får tilläggas att det är betydligt mer klippanischer i dessa äldreäldre ord. Vid närmare eftertanke: det är nog mest människor som har klippanischer. Eller kruschen. Förr fanns det folk som ägde endera av dessa två egenskaper – eller båda – och i sanningens namn betyder de ungefär samma sak. Innebörden är inte svår att gissa. Och går inte det kan man googla…