Det slog mig häromdagen efter att ha hört folk prata om takeaway. Eller takeaway-mat. Det var människor i min närhet och det var ett program på radion: ”jag köper takeaway oftare nu, vi ska ha takeaway ikväll.” O s v.
Det finns världens enklaste svenska översättning till denna låda man köper med sig hem: hämtmat. Ordet är inte långsökt eller ens sökt, det har ingen konstig eller främmande klang – varför blir det då takeaway? En inte alltför noggrann undersökning visar att ”takeaway” används mindre av amerikaner (som vanligen säger ”to go” för saker att ”ta med”) och britter (som säger ”take out” för samma sak).
Det här påminner om hur märket Walkman för engelsktalande innebar en bärbar musikspelare, medan svenskar (och möjligen fler) sa ”freestyle” (som är en sportterm) om samma 80-talspryl. (Introducerad 1979, för att vara noga)
Tillbaka till takeaway som är ett komiskt ord, för man tar snarare hem sin mat än bort, vilket ju ”away” främst betyder. Alltså: ”bort” från restaurangen i och för sig, men beaktar man allt det här borde ”hämtmat” vara det enda raka. Vad gäller ordet, alltså. För övrigt bör man laga sin mat själv i högre grad. Så kallad hem-mat!
* och nämligen på melodin till Betlehems stjärna (Gläns över sjö och strand)
